Det närmar sig.... men inte riktigt än.....

För 12 år sedan såg jag en annons om schäfervalpar. Jag åkte till tranås och såg ut min alldeles egen. Den av hanvalparna som verkade mest kaxig blev det, faktum är att han redan 8 veckor gammal, muttrade och morrade när han tyckte saker inte passade honom.
Han kom hem, sov första natten i min säng. Började bo in sig, fick en kattunge som kompis.. växte.. både fysiskt och psykiskt. Började visa humör och lärde sig snabbt att skilja på vem som var välkommen hemma och inte. Pizzabudet tillhörde kategori "inte" =)
Vi började träna... Lydnaden var hemsk. Han hade ingen känsla för att följa... han ville leda.. Han brydde sig inte ett smack om var matte eller resten av flocken gick, han gick sin egen väg.. Inkallningen var ett levande helvete att träna in.. Hunden var omutbar. Blod, svett och tårar..
Han blev bra.. nej... mycket bättre än bra. Jag lärde honom leta saker.. nycklar, bilen, vänner, hundar.. många saker. Mest på skoj. Han var med mig när jag och exet separerade. Jag har gråtit i hans päls så många gånger att jag inte kan räkna dom.
Han lärde sig jobba, jobbade med mig, lärde sig valla. Gud, den hunden kan valla... Han har drivit allt, hästar, får, kor, grisar.... Han har aldrig backat, aldrig visat minsta tendens att ge upp. Jag har aldrig lärt honom.. han kunde det själv, nästan som han läste mina tankar. Vi var det perfekta teamet...
När jag blev illa misshandlad av min sambo... var min hund den som fanns till hjälp... Efter var det honom jag grät hos... När ingen förstod... fanns han intill mig... När vännerna inte orkade... satt han tålmodigt kvar..
En av de största bravader han någonsin gjort... var när vi fick ett samtal om en bortsprungen liten hund. Stackarn hade blivit rädd och smitit till skogs. Min hjälte lyckades, efter tre dygn av nästan oavbrutet sökande, hitta den och få ut den ur skogen... Husse och hund återförenades. Min hjälte fick ett enormt märgben till tack...
Han har varit med genom mina graviditer, han har varit mina barns bästa vän. När de var bebisar och låg på filtar på golvet, låg han bredvid. När de blev lite äldre, var han deras lekkamrat. De har slitit, dragit och klättrat. Han har aldrig, någonsin, visat en ilsken tendens mot dom, oavsett hur hårt de tagit.
Det sägs att man aldrig kan lita till hundra procent på en hund... Det stämmer inte. Jag kan. Jag skulle kunna sätta mitt eget liv på spel. Jag vet.
Han har genom åren, varit mitt allt. Min bästa vän, min arbetskamrat, mitt sällskap, mina barns bästa vän... Klippan som känns som han alltid funnits..

Nu är det snart slut. Han är gammal. Hans kropp är sliten. Trots regelbundna veterinärbesök, medecin och all omsorg i världen... kommer han att gå ifrån mig... Snart...
Jag sitter här och ser in i hans kloka gamla bruna ögon, med tårarna rinnande... och ser min själ..

Hur gör man när huvudet säger en sak och hjärtat skriker nej...?
Hur ska jag kunna...?

//

Trazzla