Dödsångest...

Total.

Vidrigt...

Vart man än vänder sig så är dom där... påminnelserna om den förbannade julen.
Allt så gulligt, juligt, glittrigt att känslan närmast kladdar sig fast i huden.

Man vill bara skrika.

Ångesten kommer krypande.. Nej, den kommer rullande som en stor våg, helt omöjlig att stoppa.
Alla vill ha en perfekt jul...

Dödsångest.
Total panik.
Slå mig medvetslös och väck mig efter påsk...
Typ.

Man kan inte komma undan. Det är jul överallt, på stan, på tv, i affärerna, bland vänner, grannar, i varje trädgård, i varje fönster... Inte ens posten kan man ta hand om utan att få en örfil. Julkort efter julkort med den hånfulla texten.. "god jul"....

Jag vill bara skrika ! VILKEN jul ???
Var är julefriden för oss som lider ???

Hur blev det såhär ?
Hur kunde något så vackert bli så smärtsamt ?
Går det någonsin över ?

Min julefrid försvann med mina barn, med vårdnadstvisterna, med misshandeln, med alla dåliga minnen.

Varje år stålsätter jag mig innan första advent. Varje år låser jag in mig, vägrar tala om vad som är fel, hur det blev fel. Varje jul får jag kämpa för att få luft i en tillvaro så fylld av smärta och sorg att de flesta skulle gå under.

I år har ni iaf fått en smula förklaring på varför...

//

Trazzla