Näsan över isen...

Alltid något.

Istället för att få en mysig helg med barnen... åka pulka och hitta på bus så sitter man här ensam. Lillgrabbens så kallade pappa vägrar att köra hit honom för andra helgen i rad (igen). Det är alltså 4 veckor sedan han var här och nu går det ytterligare 2 veckor till nästa gång. Det är ju inte första gången han gör så här heller.
Blir alltså ingen jul, inte heller kan vi fira stora sonens födelsedag som det var tänkt.

Verkligen att sätta barnens bästa först... eller ?

Vad gör man när det finns en lag som reglerar hur saker ska vara men inget som backar upp lagen om den inte följs ?
Det finns alltså ingen konsekvens.

Måste också passa på att skicka en litet tack till alla er som stöttat upp mig sista tiden. En speciell tanke till en man på DS som, trots sin egen enorma sorg tog sig tid och ork att skicka en tanke och en påminnelse om att hur illa det än är, så går man vidare på något vis. Du vet själv vem du är. Och Suz, min älskade vän som alltid finns.

Annars händer det inte så mycket här just nu. Som tur är har jag hundarna som håller mig på fötter. Hur illa det än blir så kan de alltid få mig att le. Hur gärna man än vill ligga kvar i sängen så kan man inte när de sätter fart och tycker det är dags att gå upp.
Jag menar, 8 bordercollietassar i magen och två iskalla valpnosar i ansiktet kan få upp vem som helst.

Valparna ser till att det aldrig riktigt blir tid till att sitta och fundera och just nu är det precis vad jag behöver. Bli distraherad. Skratta. Tänka på annat.

Vad dagen bjuder på vet jag inte riktigt än, men något ska man väl kunna hitta på, nu ska vi iaf ut och ha snörally med valpisarna i trädgården.

//

Trazzla